Att möta Kristus i eukaristin*

Katekes** under världsungdomsdagen i Köln i 2005

Af Anders Arborelius, OCD

Varje människa har en motivation för sitt liv, något som driver hennes sätt att leva, tänka och handla. För många är det bara att få ut så mycket som möjligt av sitt liv; så mycket nöje, njutning och nytta som möjligt. Det är viktigt att veta att man, medvetet eller omedvetet, styrs av denna sin motivation. Därför skulle jag vilja föreslå att vi som kristna först av allt försöker bli medvetna om vilken grundmotivation vi borde styras av. Vi skulle kunna sammanfatta den med tre verb på t: tjäna, tacka, tillbe. Som ni nog förstår går detta rakt emot den ideologi som världen ofta är präglad av, den som påven Benedikt XVI har kallat "relativismens åsiktsdiktatur", där man styrs av tre substantiv på n: nöje, njutning och nytta. I Jesu liv och budskap ser vi hur annorlunda ett liv är som i allt har motivationen att tjäna, tacka och tillbe. Om vi vill möta Jesus i eukaristin och tillhöra honom med hela vårt väsen, då måste vi också gång på gång förnya denna motivation och försöka ha den som intention för det vi gör, tänker och säger.

Vi skulle kunna göra det ännu lite enklare för oss. De tre verben på t skulle vi kunna sammanfatta i ett pronomen: Du. Tänker vi efter, så är de tre verben tjäna, tacka och tillbe helt inriktade på att vi skall möta ett Du: på Jesus Kristus, som i sin tur vill leda oss till Fadern. Som kristna är vi kallade att leva i en ständig Du-relation. Vi är ständigt inbjudna att leva i en kärlekens dialog med Jesus, han som själv alltid lever i dialog med Fadern. Det är spännande att försöka öva in ett sådant sätt att leva: varje gång vi börjar med det gamla vanliga "jag tycker si eller så", "jag vill ha det eller det", jag, jag, jag, så kan det bli Du, Du, Du. "Jag tillhör dig, för dig är jag ju skapad", är refrängen i en dikt av Teresa av Avila. Thomas av Kempis säger något som vi borde börja varje dag med att säga: "Som Du vill, vad Du vill, när Du vill." Det är viktigt hur vi börjar vår dag. Vi kan själva bestämma kursriktningen. Om vi vill möta och tillhöra Jesus Kristus, är det helt naturligt att vi inriktar oss på honom så fort vi vaknar: "jag offrar min dag åt Dig" (så börjar Birgitta-systrarna sin dag i kapellet). Har vi denna motivation att vara inriktade på Du mer än på jag redan från dagens första början, då blir det lättare att återvända till detta perspektiv under dagens lopp. Vill vi verkligen leva med Jesus och möta honom, då gäller det att ha blicken och hjärtat vända mot honom från början.

Vi är skapade för kärlek, för ett Du. Vårt hjärta längtar alltid efter kärlek. Det är inte så konstigt, eftersom vi är skapade till Guds avbild, han som är kärlek mellan Fadern och Sonen i Andens enhet. Det betyder att vi egentligen är mer inriktade på ett Du än på vårt eget jag, men genom arvsynden har vi ofta förlorat kursinriktingen. Det lilla barnets första ord är aldrig jag - utan ofta mamma eller pappa, alltså ett Du. Men så småningom börjar barnet säga; jag, jag, jag. Det är denna dåliga vana vi måste bryta genom att säga Du, Du, Du och genom att leva i kärlekens dialog och tjäna, tacka och tillbe Jesus. I början kanske vi tycker det är lite jobbigt att hålla denna grundmotivation levande, men rätt snart blir det en underbar erfarenhet; jag tillhör Dig, för Dig är jag ju skapad, jag får tjäna Dig med varje ord och gärning, jag får tacka Dig med varje andetag och jag får tillbe Dig med varje hjärtslag. Jag är aldrig ensam och hänvisad till mig själv. Jag får alltid möta Jesu blick, som följer mig med kärlek för varje steg jag tar. Jag får alltid lyssna till hans röst, som ständigt försäkrar mig om hur älskad jag är. Hela min tillvaro blir en lovsång, en liturgi, en livsgemenskap. I allt får jag möta Jesus. I eukaristin blir detta sätt att leva allra tydligast. Eukaristin är en skola för hur vi skall be, tänka, handla, ja, leva och dö. Ingenstans kommer Jesus oss så nära som där. Ingenstans har vi mer att lära, mer att glädja oss åt, mer att överväldigas av. Men vi måste bevara den grundmotivation, som jag har försökt skissa på. Annars är risken att mycket går oss förbi, och att vi tycker att det är tråkigt att gå i mässan. Och faktiskt skall det vara tråkigt - för vårt gamla jag, som bara söker nöje, njutning och nytta - att gå i mässan. Så gläd er när ni tycker det är tråkigt i mässan, för då har ni identifierat ert gamla jag! Sen gäller det förstås att hitta den nya människan, som vi har fått genom vårt dop, den som lever mer för Dig, Jesus - än för sig själv. Vi kan hitta vår sanna identitet i eukaristin mer än någon annanstans, för just där möter vi Jesus på ett helt unikt sätt.

Att tjäna Kristus - och låta sig tjänas av honom - i eukaristin

Ordet tjäna står inte högt i kurs på världens aktiemarknader och i kändis-reportagen. Ändå är det kärlekens självutgivande tjänande som får världen att bestå. Om inte detta tjänande fanns, då vore inte livet värt att leva. Gud blev människa för att tjäna oss och ge sitt liv för vår frälsning, för att vi i vår tur skulle upptäcka att det är saligare att tjäna än att härska, att det är bättre att vara lamm än varg. I hela Jesu liv går detta tjänande som en röd tråd. Vi kan inte förstå oss på Jesu personlighet, om vi inte har ett hum om att han kom som tjänare i världen. Annars blir det som med en av Sommar-pratarna i radio: man misstolkar allt vad han är och gör. Kristendomen är inkarnationens religion. Gud har en så stor längtan att få möta oss människor och tjäna oss, att han vill bli en av oss. När ingenting annat hjälper för att få oss att öppna ögonen för denna hans tjänande kärlek, offrar han sitt liv för oss. För att detta skall förbli en levande verklighet i Kyrkan ända till tidens slut, instiftar han eukaristin. Där förblir Jesus Kristus närvarande för att överbevisa oss om att han till varje pris vill tjäna oss, ge sitt liv för oss, offra sig helt för oss - pro nobis.

Eukaristin är alltid ett personligt tilltal. Jesus talar till sin Kyrka, och i henne till var och en av oss: Du är min älskade, jag ger mitt liv för Dig, jag utgjuter mitt blod för Dig, jag vill tjäna Dig. Därför måste vi ha en lyhörd, lyssnande och lydig grundhållning - liksom Jungfru Maria - när vi deltar i mässan. Annars går detta Du-perspektiv förlorat och vi fattar ingenting. Allt som sker i mässan sker för min frälsning, för min skull, för att jag skall möta Kristus och känna den ljuvliga doften av hans närvaro. Men för att kunna ta emot detta överflöd av Kristus-liv, måste jag försöka efterlikna hans tjänande grundhållning. Jag är inte i mässan för min egen skull, för att få ut något av den, utan för att tjäna honom. Det är ju en Guds-tjänst. Jag får tjäna Guds majestät och härlighet bara genom att vara där. Jesus Kristus blir närvarande i hela sin verklighet i eukaristin, som sann Gud och sann människa. För att kunna möta och ta emot honom, måste jag också vara där med hela min verklighet: till kropp och själ. Svårigheten är att jag ofta är en splittrad varelse. Jag tänker på allt möjligt annat under mässan. Jag kan inte kontrollera min inre TV, den bara mal på. Men det är inte så viktigt, om mitt hjärta verkligen vill tjäna och tillhöra Kristus. Därför kan vi liksom Jungfru Maria upprepa "Se jag är Herrens tjänarinna" eller "Tala, Herre, din tjänare hör" som Samuel. Vi har ett vackert gammalt ord på svenska för denna grundhållning: hörsamhet.

I eukaristin får vi det stora beviset på hur långt Gud har gått i sin kärlek till oss. Det offer som Kristus bar fram på korset förblir närvarande där - och därför talar vi också om mässoffret. Den självutgivande kärlek som strömmar ut ur Jesu genomborrade hjärta på korset får vi äta och dricka i eukaristin. Det är den som sakta, men säkert skall förvandla oss från inbitna egoister till självutgivande Kristus-efterföljare, som älskar att tjäna honom i våra medmänniskor, speciellt i de bortglömda och förtrampade. Eukaristin sätter igång en revolutionär process i vårt hjärta - och i världens hjärta. Det blir saligare att tjäna och offra sig än att härska och roffa åt sig. Girighetens gift får ett effektivt motgift i eukaristin.

Att tacka Fadern - genom, med och i Kristus - i eukaristin

Vi svenskar är ett tackande folk - och tack gode Gud för det! Tack för maten och tack för senast, tack för att Du finns och tack för ordet; så håller vi på från morgon till kväll. Därför borde vi vara väl rustade för att möta Kristus i eukaristin, tacksägelsens sakrament. Här frambär Jesus sig själv till Fadern som en tacksägelsegåva, ett lovets offer, på hela Kyrkans vägnar, ja, på hela skapelsens vägnar. Jesus får här uttrycka all den tacksamhet som vi känner för att vi finns till, för allt som är vackert och sant, för att världen är underbar, men också för det svåra, tunga och oförståeliga. Vi är Faderns älskade barn, och vi måste tacka honom för "Din stora härlighet" - som vi säger i mässans gloria. Människans storhet och sanna identitet är att hon kan tacka Gud för allt. Allt förändras när vi kan tacka Gud för det. Det som vi inte förstår och som vi kämpar med får en helt annan karaktär i tacksägelsens klimat.

I eukaristin blir Jesus själv det levande tackoffret till Faderns lov och pris, där hela skapelsens tack till sin Skapare blir tydligt. Vi får låta oss inneslutas i hans "Tack, Fader". Liturgin är till sitt väsen tacksägelse för att Gud är Gud och vi är vi. Arvsynden består i att vi vill göra oss en gudsbild efter eget tycke och smak - och som en följd därav förminskar vi vår egen värdighet som Guds avbild. Egentligen är ordet "gudsbild" livsfarligt. Det för oss bort från vår egen skönhet som Guds avbild och gör honom till en avbild av våra små önskningar. I eukaristin lär vi oss att återvända till den ursprungliga ordningen. Vi tackar Gud för att vi är hans avbild genom skapelsen och hans barn genom nåden. Genom dopet tillhör vi den ras som kan kallas homo liturgicus. Vi får bli ett nytt och heligt folk av kungar, präster och profeter, som är helt inriktade på att frambära Fadern det pris och lov som tillkommer honom. Vi gör det alltid "genom honom och med honom och i honom" - som det heter i den eukaristiska bönens slutdoxologi. Vi är ett med Kristus och hans tack- och lovoffer till Fadern. Vi identifierar oss med hans innersta grundhållning - att tjäna, tacka och tillbe. Vi blir mer och mer ett heligt vi - alltså Kyrka - genom att fira eukaristi. Jagets järngrepp börjar släppa taget och vi får en ny inställning till allting i tillvaron.

Att tillbe Fadern genom Sonen i Anden - i eukaristin

Vi har kommit hit till Köln för att lära oss att tillbe i ande och sanning. Vi vill liksom de tre vise männen falla ner och tillbe den Gud som blivit människa i Jesusbarnet. Samtidigt är det lite svårare för oss idag att tillgodogöra oss denna tillbedjande grundhållning. Vi är ju fostrade i en miljö och kultur där man har förlorat känslan för Guds helighet och härlighet, som annars får människor att spontant falla ner i tillbedjan. Kanske muslimerna som också här i Västeuropa faller ner i sina moskéer, ja, t.o.m. mitt på gatan för att tillbe kan hjälpa oss att återupptäcka vad tillbedjan är? Den kroppsliga hållningen kan hjälpa oss att förstå själens plikt och privilegium: att få leva i tillbedjan av Guds majestät. Bara genom att vara till, att vara skapade av Gud, är vi försatta i ett tillstånd av tillbedjan. Vi måste liksom Mose bäva av både fruktan och glädje inför Gud, som är en förtärande eld och som uppenbarat sig i den brinnande busken.

Tillbedjan bygger på vördnad och bävan inför Guds helighet. Vi är inte värdiga att komma inför hans åsyn, men i sin ofattbara godhet gör han oss till sina barn. Den kristna tillbedjan består både av denna vördnadsfulla bävan och av förtröstansfull tillit. Den över allt upphöjde och helige Guden har ju blivit ett litet fattigt barn för att inte skrämma oss utan få oss att känna tillit. Det gäller att hålla ihop vördnad och förtröstan när vi firar eukaristi. Inför Jesu sanna närvaro i det konsekrerade brödet och vinet måste vi ha samma vördnad som Mose hade inför Gud i den brinnande busken. Samtidigt får vi känna en oändligt stor ömhet och förtröstan när vi ser i vilken ödmjuk gestalt Jesus kommer till oss för att inte skrämma oss. "Låt oss bli sanna tillbedjare, så att vi kan glädja hans hjärta", säger Elisabeth av Treenigheten. Vi tillber Gud för hans skull, för att behaga och glädja honom. Vi går i mässan för Guds skull, inte så mycket för att själva få ut något av det. Vi är skyldiga Gud tillbedjan. Som Gud har han rätt till vår tillbedjan och underkastelse - om vi nu får använda detta ord. Det låter först lite för tufft, men så småningom kan vi erfara en översvallande glädje över att få kasta oss handlöst i Guds armar -eller ner på marken i tillbedjan inför honom. "Den mest värdefulla av alla gåvor är att försvinna in i den oerhörda fattigdom som tillbedjan av Gud är", säger Thomas Merton. Att släppa taget om sig själv och sin prestige, att ge avkall på allt sitt eget och bara tillbe: det är en av livets största lyckokänslor. Tyvärr har vi i vår tid och miljö alltför sällan fått uppleva detta. Det är min förhoppning - och min förbön för er alla - att ni här i Köln skall lära er att tillbe och finna er djupa glädje i att ni får tillbe Gud.

Inför det Allraheligaste Sakramentet - alltså i den eukaristiska tillbedjan - kan vi återupptäcka vad det är att vara skapad, att vara människa fullt ut. Vi får gå ut ur jagets begränsade värld, där vi ofta är fångar i våra egna små tankar, känslor och förväntningar. Därför tänkte jag att vi skulle avsluta med en liten konkret övning i att tillbe: Vi förflyttar tyngdpunkten från vår existens till en Annan, till Jesus som är helt närvarande här för oss, för mig, för Kyrkan, för världen. Det räcker med att bara se på honom, bara vara där - med och för honom. Vi behöver inte ha några förväntningar på oss själva eller på honom att det skall kännas på ett speciellt sätt. Vi är här. Du är här. Det räcker. Alla bekymmer och problem tonar bort inför den-na heliga Närvaro. Vi befinner oss på helig mark. Vi får falla ner i tillbedjan. Vi får lämna allt annat bakom oss. Vi behöver inre oroa oss för framtiden eller planera. Vi bara är. Och Du är här. Att få möta Dig räcker för mig. Att få tillbe Dig är min stora glädje, även om det inte känns något särskilt, även om jag har ont i knäna eller är trött i huvudet. Du är viktigare än jag. Dig tillkommer pris och lov, nu och i all evighet. Amen.


ANDERS ARBORELIUS O.C.D., f. 1949. Fil magi moderne sprog fra Lunds Universitet, indtrådte 1971 i karmeliterklosteret i Norraby, præsteviet 1979. Katolsk biskop af Stockholm siden 1998. Formand for Den nordiske Bispekonference. Kardinal.

* eukaristi (græsk: taksigelse). Taknemmelighed, som kommer til udtryk i taksigelse, både i forhold til andre mennesker (Apg. 24,3), og til Gud (1. Tess 1,2). Udtrykket har sin oprindelse i Jesu takkebøn, da han indstiftede Nadveren skærtorsdag aften (Luk 22, 7-19). Navnet betegner ethvert eller alle tre aspekter af et og samme mysterium, nemlig Kristi virkelige nærvær (realpræsens) i Alterets Sakramente, hans ofring af sig selv i messen, og de troendes modtagelse af ham i den hellige Kommunion, Nadver.

**katekese, indføring i den kristne tros hovedpunkter ved en dertil autoriseret lærer. Ordet stammer fra oldkirken, hvor det var et teknisk udtryk for et omfattende undervisningsprogram.

Kilde: Jeg vil løfte frelsens bæger. Festskrift til biskop Czeslaw Kozon.  Udgivet af Sankt Andreas Bibliotek i kommission hos Katolsk Forlag.

Foto: Kuno Arnkilde

Translate »